Labrangklostret: Amdos stora gelugsäte
I dalgången kring floden Sangchu, som på kinesiska kallas Daxia, på ungefär 2 900 meters höjd i sydvästra Gansuprovinsen, ligger ett av den tibetanska buddhismens mest betydelsefulla kloster. Labrangklostret grundades 1709 av den förste Jamyang Zhepa, Ngawang Tsöndrü, en lärd man med formidabelt rykte som hade studerat och undervisat i Lhasa innan han återvände till sitt hemland Amdo. Inom loppet av några generationer växte hans stiftelse till en muromgärdad klosterstad av tempel, lärosäten, bostäder och tryckerier, räknad till gelugskolans sex stora kloster vid sidan av Ganden, Drepung, Sera, Tashilhunpo och Kumbum.
Jamyang Zhepas residens
Namnet Labrang kommer av det tibetanska ordet för en hög lamas residens, och klostret är mycket riktigt oskiljaktigt från sin grundares linje. Den förste Jamyang Zhepa kallades tillbaka till Amdo av en mongolisk khoshotfurste, vars beskydd gav mark och resurser åt den nya stiftelsen. Alliansen mellan en framstående lärd och en mäktig adlig gynnare följde ett mönster som är välbekant i tibetansk historia, men i Labrang gav den upphov till något ovanligt varaktigt. Varje ny inkarnation av Jamyang Zhepa ärvde inte bara andlig auktoritet utan också förvaltningen av en växande egendom, som med tiden kom att dominera det religiösa, ekonomiska och politiska livet över ett vidsträckt stycke av Amdos gräsmarker. Nomadfamiljer sände sina söner för att vigas till munkar, hjordar och handelsvaror strömmade mot Sangchudalen, och klostret gav i gengäld utbildning, rituella tjänster, medling i tvister och en gemensam identitetspunkt för de tibetanska, mongoliska och muslimska hui-samhällen som levde längs högplatåns rand.
Ett klosteruniversitet vid platåns kant
Det som gjorde Labrang berömt långt utanför Gansu var undervisningen. Klostret byggde upp sex fakulteter, så kallade dratsang, var och en med egna salar, lärare och studiegång. Den största är den filosofiska fakulteten, där munkarna arbetar sig igenom gelugskolans klassiska program: logik, kunskapsteori, madhyamaka-filosofi, klosterdisciplin och litteraturen om visdomens fullkomning — en väg som traditionellt tar långt mer än ett årtionde och kröns med geshegraden. Vid dess sida finns fakulteter för de två grenarna av tantriska studier, för kalachakrasystemet med dess astronomi och kalenderlära, för traditionell tibetansk medicin och för utövandetraditionen kring gudomen Hevajra. Denna bredd gjorde Labrang till en verklig universitetsstad. Under sin storhetstid hyste klostret flera tusen munkar och lockade studenter inte bara från Amdo utan också från Mongoliet och betydligt längre bort. Den som besöker gårdarna i dag kan fortfarande följa de dagliga debattövningarna, med den teatraliska handklatschen när en munk driver hem sitt filosofiska argument mot sin sittande motståndare.
Salar, tempel och ett berömt tryckeri
Arkitektoniskt är Labrang en tät väv av vitkalkade munkbostäder, sammanpressade kring monumentala samlingssalar och tempel med tak av förgylld brons. Den stora sutrasalen, anläggningens ceremoniella hjärta där hela församlingen samlas till recitation, skadades svårt i en brand 1985 och byggdes därefter upp igen; dess inre glöder på nytt av smörlampor, sidenbaner och långa rader av stoppade bänkar. Runt omkring grupperar sig tempel helgade åt Maitreya, framtidens buddha, och åt skyddsgudomarna, tillsammans med stupor, kapell och klostrets inkarnerade lamors residens. En institution förtjänar särskilt omnämnande: Barkhang, Labrangs traditionella tryckeri. I århundraden har munkarna här tryckt skrifter från handsnidade träblock, och verkstaden bevarar ett väldigt förråd av sådana tryckstockar med kanoniska texter, filosofiska avhandlingar och liturgier. Att se en tryckare färga in ett block, lägga en pappersremsa över det och på några sekunder dra av en felfri sida hör till de stilla under som ett besök bjuder på.
Koran: vandringen längs bönekvarnarna
För de lekmannapilgrimer som strömmar in i dalen är Labrangs hjärta ingen föreläsningssal utan en stig. Koran, den medsols vandringsleden runt hela klosterkomplexet, mäter ungefär tre kilometer och kantas långa sträckor av täckta gallerier med bönekvarnar — enligt de flesta beräkningar en bra bit över tusen. Redan före gryningen rör sig pilgrimerna längs leden, snurrar kvarn efter kvarn, mumlar mantran och låter radband glida mellan fingrarna; somliga tar sig fram genom helkroppsprostrationer och mäter vägen en kroppslängd i taget. Gamla nomader i fårskinnsrockar går bredvid studenter och stadsbor, och det mjuka, oavbrutna rasslet från snurrande kvarnar blir hela dalens ljudkuliss. För utomstående besökare är koran samtidigt den bästa introduktionen: den följer klostrets omkrets, passerar kapell och stupor och klättrar upp till utsiktspunkter där hela den guldtaktäckta anläggningen breder ut sig mot kala bergssluttningar.
Mönlam: den stora bönefesten
Höjdpunkten i Labrangs rituella år infaller under de första veckorna efter det tibetanska nyåret, när klostret firar Mönlam, den stora bönefesten. Tiotusentals pilgrimer från gräsmarkerna vida omkring strömmar då till dalen för dagar av ceremonier. Det mest berömda ögonblicket är avtäckningen av en jättelik applikationsthangka, en broderad buddhabild så stor att hela led av munkar måste bära den hoprullad på axlarna i procession innan den vecklas ut nedför en stenterrass på sluttningen mitt emot klostret. Folkmassan tränger sig fram för att röra vid tyget och ta emot dess välsignelse. Andra dagar bjuder på maskerade chamdanser på den stora gården, utställningar av konstfulla skulpturer formade i färgat smör och processioner där heliga bilder bärs runt klosterområdet. Den som vill förstå vad ett levande kloster betyder för samhället omkring det hittar ingen tydligare bild än Mönlam i Labrang.
Ett stormigt nittonhundratal
Labrangs läge i gränslandet mellan tibetanska, mongoliska, kinesiska och muslimska sfärer gav välstånd i goda tider och utsatthet i onda. I början av nittonhundratalet drogs klostret in i våldsamma regionala konflikter med muslimska krigsherrars arméer baserade i Gansu och Qinghai — händelser som ännu minns med sorg i Amdo. Efter 1949 upplöstes klostrets egendomar, och under kulturrevolutionen förtrycktes det religiösa livet helt och hållet: munkarna fördrevs och delar av anläggningen förstördes eller togs i profant bruk. Återöppnandet kom 1980, och årtiondena därefter har fört med sig omfattande återuppbyggnad, den monastiska utbildningens återkomst och de stora festernas pånyttfödelse. I dag räknar gemenskapen åter långt över tusen munkar. Den moderna staden Xiahe har vuxit fram längs vägen utanför klostermurarna, med en livlig rad av butiker, pilgrimshärbärgen och restauranger, så att kloster och marknadsstad numera upplevs som en enda sammanhängande organism — precis som pilgrimerna alltid har upplevt dem.
Att besöka Xiahe i dag
Klostret ligger i utkanten av Xiahe, huvudort i ett härad inom det tibetanska autonoma prefekturet Gannan i Gansuprovinsen. De flesta resenärer kommer landvägen från provinshuvudstaden Lanzhou och når Sangchudalen efter timmar av serpentiner genom lösskullar och höglänta betesmarker. Höjden på omkring 2 900 meter räcker för att göra låglandsbor andfådda den första dagen, så det lönar sig att gå koran i lugn takt. Guidade turer genom de inre salarna utgår från huvudporten och är enda vägen in i de flesta tempel, medan vandringsleden, utsiktspunkterna på sluttningen och stämningen längs pilgrimsgatan är fritt tillgängliga dygnet runt. Morgnarna ger det vackraste ljuset över de förgyllda taken och den tätaste strömmen av pilgrimer; ett vinterbesök under Mönlam är kallt men oförglömligt. Räkna med minst en hel dag på plats, gärna två: en för salarna och tryckeriet, en för koran, sluttningarna och det långsamma folklivet längs pilgrimsgatan. Den som stannar över natten belönas dessutom med kvällens stillhet, när dagsbesökarna rest vidare och kvarnarnas rassel åter blir dalens enda ljud.
På kartan
Labrang är en knutpunkt, om än en väldig, i ett nätverk av gelugstiftelser som sträcker sig från Lhasa över hela den tibetanska kulturvärlden. På vår interaktiva karta ser du exakt var klostret ligger i Sangchudalen, kan följa vägen från Lanzhou genom södra Gansus kullar och upptäcka högplatåns övriga stora klosterstäder — och många fler därbortom. Zooma ut, och det buddhistiska Asiens mönster öppnar sig; zooma in, och nästa resa börjar teckna sig av sig själv.